I söndags var jag på tandläkarakuten igen. Mellan klockan nio och ett fick jag utstå 15 bedövningsstick med olika sorters bedövning. Men tanden blev ändå inte helt bedövad. Till slut sa jag att nu orkar jag inte med det här längre, nu går jag hem. Men tandläkaren protesterade, och menade att hon skulle göra ytterligare ett försök. Då lyckades hon träffa direkt i en nerv och jag skrek av smärta och började gråta. Hon tog dock inte bort sprutan från nerven utan sprutade in bedövningen där. Det resulterade i att svalget blev bedövat, och att jag inte kunde känna när jag svalde. När jag tänkte gå därifrån blev jag erbjuden lugnande medel, dormicum.
Jag blev trött och hon började borra igen. Men hela tanden var fortfarande inte bedövad, så jag låg där och skrek när hon borrade där det inte var bedövat. Bara lite till, sa hon hela tiden. Och jag skrek. Jag var i rummet närmast väntrummet, och när jag kom ut möttes jag av en mängd stirrande häpna ögon. Jag måste ha sett ut som ett fullständigt vrak. Kände mig som det iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar